I början av Rama I:s regeringstid befann sig den nio år gamle kambodjanske prinsen Ang Eng i Bangkok där han utsågs till tronföljare i Kambodja under siamesiskt förmyndarskap. Ang Eng och hans fem systrar hade, som tidigare nämnts, flytt till Bangkok 1783 med hjälp av siamesiska sympatisörer, då de vietnamesiska Tay Son-rebellerna var på väg mot Phnom Penh. Rama I kom faktiskt att fungera som Ang Engs styvfar.

När det gäller Nguyen Anh så hamnade även han till sist i Bangkok 1784/1785 för att söka stöd hos Rama I. Han hade med sig flera familjemedlemmar inklusive sin fru, mamma och en, enligt källorna, vacker syster. Se även ”Ayutthaya,” avsnittet ”Ayutthayas fall,” artikeln ”Tay Son-upproret i Dai Viet (Vietnam) 1771-1802.”

Slumpen gjorde nu att kung Rama I samtidigt hade både regenten över Dai Viet (Vietnam) och regenten över Kambodja under sina beskyddande vingar. Han hoppades naturligtvis att senare kunna återinstallera sina båda skyddslingar på deras respektive troner. Båda installerades i passande bostäder med egna följen och med livränta. Ang Eng fick en siamesisk utbildning medan Nguyen Anh varje dag inviterades att medverka vid det kungliga hovet, där han deltog enligt vietnamesisk sed.

Nguyen Anhs vietnamesiska följeslagare tilläts att ha egna fartyg, fiska fritt, handla och göra spionresor till sitt gamla hemland. Nguyen Anh deltog själv med sina egna män i striderna mot burmeserna och utmärkte sig som en duktig härförare.

Det talas om två misslyckade siamesiska militära expeditioner för att återta Gia Dinh (Saigon) till Nguyen Anh. Phraya Nakhon Sawan พระยานครสวรรค์, som var befälhavare för den första, var inte speciellt framgångsrik och han anklagades för att ha skickat hemlig information till Tay Son-rebellerna. Han kallades därför hem till Bangkok där han blev avrättad. Här är jag osäker på om denne Phraya Nakhon Sawan är den samme som levde på 1770-talet.

Den andra expeditionen sägs ha inletts i mitten av 1784 och kom både över land och från havet. Beroende på källan bestod expeditionen av 20 000-50 000 man och 300 fartyg. Ledaren var prins Thepharirak (Kromma Luang Thepharirak) กรมหลวงเทพหริรักษ์ (1759-3 mars 1805). Thepharirak var son till prinsessan Sri Sudaraksa och Chao Krua Ngoen Saetan och bror till den senare drottningen Sri Suriyendra (Bunrot). Han blev förfader till släkten Devahastin (Thep-hatsadin) เทพหัสดิน.

Landstyrkan leddes av den tidigare nämnde Phraya Wichitnarong och han tog också kommandot över den kambodjanska armén. Beroende på källan deltog sammanlagt 20 000-50 000 man i den militära expeditionen. Det är oklart om detta inkluderade de kambodjanska styrkorna. Den tidigare nämnde kambodjanen Chaophraya Abhaipubet (Baen), som också deltog i expeditionen, samlade ihop 5 000 soldater som anslöt sig till siameserna.

Jag har tidigare nämnt att Phraya Wichitnarong kan ha varit en bror till den tidigare nämnde guvernören i Nakhon Si Thammarat, Chaophraya Nakhon (Nu).

Även Nguyen Anh deltog i expeditionen och han lyckades samla lojala vietnamesiska soldater runt sig under expeditionen. Han utsåg en general vid namn general Chau Van Tiep โชวันเตี๊ยบ (Cho Wan Tiap) (1738-1784) till befälhavare för dessa. Armén avancerade mot staden Sa Dec ซาเด็ค i Mekongdeltat där man attackerade Tay Son-rebellerna. Rebellerna retirerade mot staden Vinh Long (Win Long) วิ้ญลง. Chau Van Tiep sårades under striderna och dog kort därefter. Han ersattes av en man vid namn Le Van Quan (?-1791) (Le Wan Kwoen) เล วัน เกวิน.

De vietnamesiska och siamesiska arméerna fortsatte att trycka tillbaka rebellerna och 20 000 siamesiska trupper nådde fram till det som i dag är provinsen Tien Giang (Tian Sang) เตี่ยนซาง och 30 000 man som anlänt via havet avancerade mot staden Can Tho.

(Provinsen Tien Giang i Vietnam)

Senare under 1784 erövrade siameserna tidigare kambodjanskt område runt Gia Dinh (Saigon) och efter sina många segrar började de siamesiska generalerna underskatta Tay Son-arméns förmåga. Dessutom började man behandla Nguyen Anh respektlöst.

De siamesiska soldaterna begick fruktansvärda övergrepp mot de vietnamesiska invånarna, vilket naturligt nog gjorde Nguyen Anh upprörd, och fick en del av dem att i stället sympatisera med Tay Son-rebellerna. Rebellerna fick nu också förstärkningar då Nguyen Hue kom marscherande söderut från Qui Nhon. Nguyen Hue undvek en direkt attack mot de starka siamesiska styrkorna vid Sa Dec och försökte i stället lura in siameserna i en fälla.

Nguyen Hue som anade hur de siamesiska trupprörelserna kunde bli hade i största hemlighet positionerat sitt infanteri och artilleri längs Mekongfloden. Detta skedde i ett område som kallas Rach Gam-Xoai Mut (Ret Koem-Suai Mut) เหร็จเกิ๊ม-ส่วยมุ๊ท i den nuvarande provinsen Tien Giang och på några öar i mitten av floden. Trupperna hade uppbackning av både reservstyrkor och flottstyrkor på båda sidorna av infanteriets positioner. Rach Gam låg nära staden My Tho (Mi Tho) หมีทอ som grundats på 1680-talet av flyktingar från Taiwan.

Under morgonen den 20 januari 1785 skickade Nguyen Hue ut en mindre flottstyrka som flaggade för vapenvila och bjöd in siameserna till förhandlingar. Efter sina många segrar var den siamesiska armén och flottstyrkorna uppenbart alltför självsäkra och accepterade att förhandla, ovetande om fällan.

Nguyen Hues fartyg angrep därefter de omringade och oförberedda siamesiska trupperna och flottstyrkorna. Under tiden öppnade hans gömda infanteri och artilleri eld från sina positioner. Enligt de vietnamesiska källorna slutade slaget med att de siamesiska styrkorna i det närmaste utplånades. En annan version säger att den siamesiska flottan lurades in i en kanal som sedan hade omringats, vilket hindrat siameserna från att ta sig i säkerhet ut till havet.

Hur som helst så drabbades den siamesiska flottstyrkan av en veritabel massaker och endast 2 000-3 000 man ska ha lyckats ta sig levande hem till Bangkok. Se även de externa länkarna och Slaget vid Rach Gam (Yutthakan Thi Sak Koem Suai Mut) ยุทธการที่สักเกิ่มซว่ายมุต, alternativt Kan Rop Thi Sak Koem-Sawai Mut การรบที่ซากเกิ่ม-สว่ายมุต.

Rama I erbjöd sig att skicka ytterligare en militär expedition, men Nguyen Anh tackade faktiskt nej. Han hade bitter erfarenhet av siamesernas odisciplinerade soldater som passade på att plundra och begå andra övergrepp då de ryckte fram. Detta hade naturligtvis skadat Nguyen Anhs rykte bland sitt eget folk. Han hoppades därför i stället att Pigneau de Behaine, skulle skaffa den eftertraktade franska militärhjälpen och att han skulle kunna rekrytera egna soldater för att föra krig. Han förstod också att Rama I var alltför upptagen med sina krig mot Burma och inte hade tillräckliga resurser att hjälpa honom.

Det visade sig nu att de tidigare så lyckosamma Tay Son-rebellerna mötte hårt motstånd i de nordliga delarna av Dai Viet och de hade därför bara lämnat kvar mindre styrkor i Kochinkina. Därför tyckte Nguyen Anh att det var dags för honom att återvända till Vietnam 1787 och påbörja återerövringen av sitt land. Han vågade dock inte be Rama I om tillstånd att få lämna Bangkok.

Till sist blev Nguyen Anhs hemlängtan så stark att han den 13 augusti 1787 flydde i en båt nedför Chaophrayafloden ut mot havet. Då Maha Uparat Surasi มหาอุปราชสุรสีห์ fick vetskap om flykten blev han mycket förargad och menade att vietnameserna var otacksamma. Han tog upp jakten på dem och hann ikapp dem vid Paknam. Här hade Nguyen Anh bytt till en djonk, men det rådde stiltje så han kunde inte segla ut till havs. Nguyen blev desperat och ville begå självmord, vilket hans följeslagare lyckades avstyra och plötsligt började det blåsa igen!

Maha Uparat Surasi höll också på att byta till en djonk då det kom en kunglig budbärare med ett brev till honom från kung Rama I. Kungen skrev; "Försök inte fånga honom. Han kände att vi inte kunde hjälpa honom att få tillbaka sitt land, då vi själva är upptagna med vårt eget krig. Vi har givit honom vår vänlighet med våra händer, låt oss inte rycka upp denna bild med våra fötter.” Maha Uparat hade inte samma syn på saken, utan menade att Nguyen Anh visste för mycket om siameserna och att "han kan bli en fara för våra barn och barnbarn,” men han lydde ändå kungens order.

Då Nguyen Anh kom tillbaka till Kochinkina upptäckte han att han faktiskt hade folkets stöd och började långsamt återerövra sitt land. De vietnamesiska rebellerna, som nu såg den växande faran, försökte konspirera mot Nguyen Anh och erbjöd Rama I sin vänskap, med förmånliga villkor, om Rama I kunde fånga Nguyen Anh och överlämna honom till dem. Detta avslog Rama I bestämt och hjälpte i stället Nguyen Anh med vapen, kläder, mat och elefanter.

Rama I visste dock inte att Frankrike och Ludvig XIV hade gått med på en allians med Nguyen Anh, med hjälp av hans vän fader Pigneau. Den franska revolutionen kom emellan och det blev ingen fransk inblandning.